Tyskland och den stora återvandringen
Säkerställande av en tysk majoritet genom remigration
Den tyska politiska och mediala klassen existerar fortfarande för att hjälpa människor i alla delar av världen, med undantag för det tyska folket som utgör nationen de styr över.
Denna brist på omsorg om det tyska folket illustreras tydligast av de häpnadsväckande antalen immigranter, både legala och illegala, som fortsätter att komma till Tyskland trots en massiv påfrestning på landets resurser och ett utbrett offentligt motstånd. 78 procent av tyskarna anser att integrationen av de senaste nyanlända på arbetsmarknaden och i det bredare samhället inte går bra, medan 80 procent av tyskarna är oroade över att utvisningar inte sker i tid. Ytterligare 59 procent av tyskarna är bekymrade över invandringens negativa konsekvenser, och det mest uttalat pro-tyska partiet, AfD, nådde rekordhöga nivåer i opinionsmätningar så sent som i januari.
En fjärdedel av tyskarna är dessutom medvetna om det stora folkutbytet och de realiteter som är förknippade med demografiska förändringar, där den tyska arbetarklassen och tyska kvinnor är bland de mest medvetna om konsekvenserna av dessa.
Trots detta utbredda folkliga motstånd mot fortsatt massinvandring och en växande medvetenhet om realiteterna kring det stora folkutbytet fortsätter den tyska styrande klassen att möjliggöra nya nivåer av invandring som förändrar nationen. Under 2023 ansökte runt 722 370 migranter om asyl i Tyskland, exklusive ukrainare som flyr kriget i sitt hemland. De länder som hade flest asylsökande var Turkiet, Syrien, Afghanistan och andra länder i Mellanöstern, medan ett stort antal också kom från Asien och Sydamerika.
Även om många av dessa personer får avslag på sina asylansökningar, kommer få av dem att utvisas och de kommer att stanna kvar i landet på obestämd tid.
Om man inkluderar arbetskraftsinvandring och bortser från avvisade ansökningar, uppgår nettot för invandring till Tyskland fortfarande till omkring 710 000 för 2023 – och ännu högre om man räknar med de asylsökande som fått avslag men inte utvisats.
Den nuvarande situationen
Trots detta utbredda folkliga motstånd mot fortsatt massinvandring och en växande medvetenhet om realiteterna kring det stora folkutbytet fortsätter den tyska styrande klassen att möjliggöra nya nivåer av invandring som förändrar nationen. Under 2023 ansökte runt 722 370 migranter om asyl i Tyskland, exklusive ukrainare som flyr kriget i sitt hemland. De länder som hade flest asylsökande var Turkiet, Syrien, Afghanistan och andra länder i Mellanöstern, medan ett stort antal också kom från Asien och Sydamerika.
Även om många av dessa personer får avslag på sina asylansökningar, kommer få av dem att utvisas och de kommer att stanna kvar i landet på obestämd tid.
Om man inkluderar arbetskraftsinvandring och bortser från avvisade ansökningar, uppgår nettot för invandring till Tyskland fortfarande till omkring 710 000 för 2023 – och ännu högre om man räknar med de asylsökande som fått avslag men inte utvisats.
Dessa siffror bidrar till att förstärka den omfattande demografiska förändring som Tyskland har genomgått sedan 1980-talet, en utveckling som accelererade ytterligare efter 2015. Nya uppgifter från Tysklands federala statistikkontor (Destatis) visar att det totala antalet personer födda utomlands i landet har överstigit 15,2 miljoner och nu utgör 18,4 procent av befolkningen. Ytterligare fem miljoner personer är födda av två föräldrar som själva är födda utanför landet.
Hela 24 procent av den tyska befolkningen är antingen födda utomlands eller födda i Tyskland med två utlandsfödda föräldrar. Detta motsvarar ungefär 20,2 miljoner människor i ett land med en befolkning på 84,6 miljoner, vars inhemska befolkning har haft minskande födelsetal sedan 1969.
De senaste ”etniska” statistiska uppgifterna, återigen från det federala statistikkontoret, visar den tyska befolkningens bakgrund uppdelad på ursprungsland och andragenerationens invandrarstatus. Enligt dessa uppgifter har 85,1 procent av den tyska befolkningen ett europeiskt ursprung. Vidare är 70,3 procent av befolkningen av icke-utrikes bakgrund, vilket är den kategori som ligger närmast att vara genuint tysk.
Här bör det påpekas att dessa siffror med största sannolikhet inte är exakta för en etnisk förståelse av landet. Cirka fem miljoner turkar av tredje generationen eller längre klassificeras som tyska enligt nuvarande statistiska indelningar, medan nästan tre miljoner tyskar från Ryssland och Kazakstan räknas som ha utländsk bakgrund.
Om man justerar för dessa faktorer uppskattas den etniskt tyska befolkningen ligga någonstans mellan 66–68 procent av landets befolkning.
Sammanlagt har omkring 14 miljoner eller fler personer i Tyskland icke-europeisk bakgrund. Många av dessa icke-européer saknar ännu tyskt medborgarskap, och de som har det är ofta löst knutna till Tyskland.
Lösningar:
Det enklaste och mest effektiva sättet att minska den icke-tyska befolkningen i Tyskland skulle vara att införa omfattande annullering och utebliven förnyelse av visum. Tyskland har faktiskt avbrutit all invandring vid vissa tillfällen tidigare. Under COVID-19-pandemin stoppades det tyska visumsystemet till stor del, och inflödet till landet minskade dramatiskt.
Denna process skulle kunna användas igen, under ett annat motiv, för att stoppa utfärdandet av nya visum och/eller förnyelser. På detta sätt skulle visum för 43 procent av den icke-europeiska befolkningen i Tyskland kunna annulleras, och med en måttlig grad av invandringskontroll skulle detta steg kunna minska Tysklands icke-europeiska befolkning avsevärt.
Nästa steg är att hantera de invandrare som på felaktiga grunder har erhållit tyskt medborgarskap och som enligt nuvarande tysk lag kan fråntas medborgarskapet. Tyskland har sett en märkbar ökning av falska faderskapsanspråk, vilket har gjort det möjligt för tusentals invandrarkvinnor att naturaliseras i Tyskland. På samma sätt leder exempelvis äktenskapsbedrägerier över europeiska gränser, som i Tyskland och Danmark, varje år in tusentals personer i landet under falska förespeglingar, varav många senare naturaliseras.
Enligt rapporter från den tyska regeringen har hundratusentals utlänningar sannolikt kommit till Tyskland genom systemet för familjeåterförening och på falska grunder beviljats medborgarskap, vilket sedan har utökats till deras uppenbart icke-tyska barn.
Slutsats:
Även om tyskarna kanske inte kan deportera varje icke-europé i landet, skulle en omfattande strategi med visumannullering, utebliven visumförnyelse och utredning av omfattande medborgarskapsbedrägerier kunna leda till återvandring av långt över hälften av den icke-västerländska befolkningen.
Andelen etniska tyskar skulle då stiga till en nivå som ligger närmare 75–80 procent av befolkningen.
Efter ett sådant första steg skulle Tyskland kunna bedöma integrationsstatusen hos de icke-europeiska medborgare som fortfarande befinner sig i landet och avgöra om lagar bör ändras ytterligare för att underlätta frivillig återvandring av denna befolkning.