En Vision För Arabisk Återvandring
En Vision För Arabisk Återvandring
Fler potentiellt allierade i den demografiska kampen!
På samma sätt som Nayib Bukeles intervju med Tucker Carlson fångade vår uppmärksamhet, framför allt för att president Bukele uttryckligen nämnde att han välkomnade sin diaspora hem, har nu ytterligare en intervju dykt upp där ännu en president förespråkar samma mål.
Bashar al-Assad, den mångårige presidenten i det krigshärjade Syrien, gav en intervju till Sky News Arabia där han uttryckte att han vill välkomna flyktingar hem. Men han nämner också flera pågående problem som hindrar återvändandet av Syriens numera betydande diaspora - problem som inte är helt olika de som det tidigare gängplågade El Salvador för närvarande arbetar med att övervinna.
Dessutom är detta långt ifrån första gången Assad uttryckt sin avsikt att välkomna Syriens förflyttade befolkning hem. Syriens regering har vid flera tillfällen uttryckt att de vill att deras medborgare ska komma hem och återuppbygga landet. Assads regering kontrollerar nu den stora majoriteten av statens territorium och har välkomnats tillbaka på den internationella scenen av Arabförbundet.
Turkiet har uttryckt en avsikt att förbättra relationerna med Syrien, vilket innebär att ett turkiskt tillbakadragande från det syriska territoriet de ockuperar med största sannolikhet är nära förestående. Nyheten om detta fick syriska flyktingar i Turkiet att börja protestera våldsamt och turkar att göra detsamma som svar på att syrierna brände ner deras land. Det är uppenbarligen dags att slutföra stabiliseringen av Syrien och skicka hem dessa flyktingar (och de som finns i Europa).
Om den syriska nationen nu är relativt säker, relativt trygg och kommer överens med sina grannar, så skulle det nu vara den ideala tidpunkten för vita nationer att samarbeta med Assads regering och de andra länderna som hyser syriska flyktingar för att påbörja återvändandet av det syriska folket. Denna process skulle välkomnas av Assad och skulle ligga i linje med hans egna önskemål i frågan.
Men om väst skulle investera i att återföra den syriska diasporan och arbeta med andra länder i frågan, bör frågan om återvandring göras till en verkligt regional angelägenhet. Syrien är långt ifrån den enda mellanösternstaten som har begärt att dess diaspora ska återvända hem.
Libanon är djupt oroat över den massiva flykten av sina utbildade klasser till väst och skulle vilja att de återvänder för att säkerställa att landet kan fortsätta att fungera. Det är också värt att notera att Libanon själva lider under trycket av en massiv flyktingpopulation från Syrien, senast uppskattad till en och en halv miljon individer.
Irak har i årtionden försökt övertyga sin diaspora att återvända, och behöver både kvalificerade och okvalificerade arbetare för att återuppbygga landet. Den irakiska regeringen har ambitiösa mål för utveckling och framsteg som endast kan uppnås med en utbildad arbetskraft och en stark bas av arbetare.
Irak har dock länge motsatt sig försök från stater att ensidigt skicka tillbaka irakiska medborgare, och har krävt att samordnade insatser görs för att stödja irakiernas återvändande och ge dem den hjälp de behöver för att återetablera sig.
Dessa önskemål om bistånd och utvecklingsstöd är något som västliga regeringar har tillräckliga resurser för att hantera och finansiera, men ändå har ingen sådan åtgärd någonsin försökts. Likaså fortsätter krossande sanktioner att hämma den syriska ekonomin, medan amerikanskt stöd till den aggressiva israeliska staten gör Libanon mer instabilt för varje dag som går.
Den nuvarande situationen i väst:
Migranter från den arabiska världen har översvämmat väst under de senaste decennierna, drivna dit av en kombination av krig, fattigdom, västerländsk utrikespolitik och regionala meningsskiljaktigheter. Vissa migranter är sanna flyktingar som flydde i kölvattnet av ISIS förstörelse eller den nästan totala förstörelsen av Syrien. I andra fall flydde migranter från relativt stabila existenser i Bagdad eller Beirut för att utnyttja västerländska välfärdsstater.
Oavsett anledningen till migrationen finns det mer än 450 000 irakier i Tyskland. Storbritannien uppskattas ha mellan 200 000 och 450 000 irakiska invånare medan lilla Sverige har cirka 225 000 irakier inom sina gränser.
Den syriska flyktingpopulationen är ännu mer betydande. Det finns 240 000 syrier bosatta i Sverige, och ytterligare 1,2 miljoner syrier kallar nu Tyskland sitt "hem". Hundratusentals syrier bor i Kanada, nästan 300 000 i USA, och resten av Västeuropa är fullt av fickor av syriska och arabiska flyktingar.
Vad gäller den libanesiska diasporan har cirka 375 000 etablerat nya liv i Frankrike, ytterligare 200 000 bor i Tyskland, cirka 30 000 i Sverige och så många som 270 000 libaneser bor i Kanada.
Politiska alternativ:
Europa spenderar redan stora summor pengar på flyktingar och invandrare, summor som kommer att fortsätta öka om en aktiv politik för repatriering inte genomförs.
Istället för att ge tiotals miljarder dollar i bistånd och erbjuda till synes oändligt logistiskt stöd till den israeliska staten för krig i Mellanöstern, kunde förnuftiga västerländska regeringar sluta avtal med dessa arabstater.
Fördrag och pakter som innebär att väststaterna kan se till att miljontals icke-vita deporteras tillbaka till länder som vill ha dem.
Lyftande av sanktioner:
Amerikanska, brittiska, europeiska och andra länders sanktioner mot Syrien bör hävas, så väl ekonomiska som sådana mot icke-militära varor.
Istället bör västliga regeringar övergå till de modeller de fortfarande tillämpar mot Irak och Libanon, modeller som förbjuder försäljning av vapen, krigsmateriel och andra militära tillgångar till dessa länder. Samma åtgärder, åtminstone i Iraks fall, hindrar också västerlänningar från att köpa och importera kulturföremål från dessa arabiska stater som befinner sig i efterdyningarna av konflikter. Samma system bör tillämpas på Syrien så att välbärgade västerländska institutioner inte för bort landets kulturarv i en tid då landet behöver pengar för utveckling.
Omdirigera utgifter:
Att investera måttliga summor för att säkerställa att arabiska stater kan hysa människor som vita inte vill leva bland är en mycket intelligentare investering än att finansiera israeliska missilsystem. De 14,3 miljarder dollar i bistånd som den amerikanska kongressen har godkänt för Israel skulle kunna bygga mer än åtta miljoner hem i arabiska länder, enligt siffror från biståndsorganisationen Muslim Hands.
Likaså kämpar Libanon med problem med el-, avlopps- och vatteninfrastruktur som behöver stabiliseras för att stoppa flödet av flyktingar och medborgare från det landet till Västvärlden. Om Libanon ska behålla sin medelklass och locka hem sin diaspora måste det ha en stabil infrastruktur.
I ett sådant fall skulle en europeisk stat som Tyskland vara bättre betjänt av att ta en del av de 22 miljarder euro de årligen spenderar på att försöka integrera utlänningar och istället använda dessa pengar för att finansiera återuppbyggnaden av länder som Libanon. Den tyska finansieringen skulle kunna hjälpa Libanon att nå sitt mål om eltillgänglighet dygnet runt i landet, ett projekt som Libanon beräknar kommer att kosta cirka 3,5 miljarder dollar.
Det är också troligt att detta stora inflöde av utländskt kapital både från biståndsgivande regeringar och återvändande libaneser äntligen skulle kunna börja lätta landets pågående likviditetskris och resultera i en mer stabil libanesisk lira. Västerländska stater bör dock vara beredda att stödja IMF-lån till landet om mer behöver göras, ett drag som inte är olikt det IMF-räddningspaket som Melonis Italien hjälpte till att säkra för Tunisien.
Med allt detta arbete genomfört skulle länder som Tyskland då rimligtvis kunna deportera och repatriera merparten av de 200 000 libaneser som för närvarande bor inom dess gränser.
Ett annat alternativ skulle vara att använda en del av Europeiska unionens utlandsbistånd på 50 miljarder euro för att finansiera en del av de 65 miljarder dollar som Syrien behöver för att reparera sin svårt skadade infrastruktur. Detta drag skulle vara enormt fördelaktigt för små europeiska länder som Sverige, som inte kan finansiera så omfattande projekt men som ändå har mycket stora syriska befolkningsgrupper. För om Sverige inte avlägsnar dessa nyanlända invandrargrupper kommer de att fördubbla kostnaderna för det svenska pensionssystemet, vilket skulle försätta pensionssystemet i ett så allvarligt underskott att det sannolikt skulle kollapsa.
Ett europeiskt initiativ för att återuppbygga syrisk infrastruktur skulle kunna ge Sverige, Tyskland, Grekland, Österrike och andra europeiska länder all den täckning de behöver för att börja utvisa och återbörda syrier till deras hemland.
Genom att under två eller tre år omdirigera utgifter för välfärd och bistånd skulle de europeiska länderna kunna samarbeta med de arabiska staterna och på ett organiserat sätt skicka hem sin diaspora. Dessa flyktingar och invandrare kan då återvända till länder med rent vatten, pålitliga elnät, gott om säkra bostäder och tillgång till internationella marknader och import.
Omkalibrera utrikesrelationer:
Israel destabiliserar regionen, Saudiarabiens rivalitet med Iran hotar att övergå i öppen konflikt, och rika arabstater vägrar att stödja sina bröder och föredrar istället att lämna bördan till vita länder.
USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien bör upphöra med att villkorslöst stödja den israeliska regeringen med militärt bistånd och bör istället fokusera på att mer allmänt begränsa regional instabilitet. USA och dess allierade bör anta en strategi av offshore balancing där de inte visar någon stark preferens för någon regional aktör utan istället samarbetar med alla regeringar för att upprätthålla regional stabilitet och förhindra ytterligare konflikter.
Återigen: denna omkalibrering av utrikesrelationer innebär inte att västländer bör flytta sin fientlighet från nuvarande fiender till nya fiender, utan snarare att det ligger i vita nationers intresse att samarbeta med stater som vill återbörda sin diaspora, istället för att fortsätta stödja stater som eldar på regionala konflikter och flyktingströmmar.
Bredda koalitionen:
Det är inte bara dessa stater som vill ha arabiska återvändare och invandrare.
Många araber från Europa har redan flyttat till Förenade Arabemiraten, Qatar, Kuwait och andra rika gulfstater. Dessa arabiska migranter till gulfstaterna uppger att kulturella likheter, lägre skatter, språkliga likheter och den snabba ekonomiska tillväxten i regionen lockade dem från det kulturellt främmande Europa.
Vita länder bör samarbeta med gulfstaterna för att hjälpa dem att utvidga sina "golden visa"-program till program som specifikt syftar till att rekrytera kvalificerade araber från väst. Dessa visum skulle göra det möjligt för nämnda återvändare att ta med sig sina familjer till Förenade Arabemiraten och ge de arabiska bosättarna en chans till medborgarskap, något som nästan inga invandrare till landet kan få.
Och för att undvika missförstånd, dessa program finns redan men med global rekrytering och i mycket begränsad skala. Vi föreslår en snabb utvidgning av dessa program, med stöd från västliga regeringar..
Villkor:
Inget av detta betyder att vita länder bör erbjuda ekonomiskt stöd och en omkalibrerad utrikespolitik med enbart förhoppningar om återvändande. Pengar och stöd bör endast komma efter att dessa länder har undertecknat formella avtal om att ta tillbaka sina medborgare och etniska fränder. Om dessa arabstater misslyckas med att ta tillbaka sina medborgare och etniska fränder, eller misslyckas med att genomföra de nödvändiga policyförändringarna på sin sida för att anpassa sig till västs krav, bör vita länder flytta sitt ekonomiska stöd till länder som tar emot utvisade och återvändare.
Slutsats:
Det fortsätter att finnas gott om möjligheter för vita länder att samarbeta med arabiska och andra stater för att vända folkutbytet och korrigera den demografiska kursen.
Med en sådan vilja och önskan från arabstaternas sida att se diasporan återvända hem, och den starka önskan från vitas sida att vända demografiska trender, kan man inte låta bli att undra varför nuvarande västerländska eliter aldrig ens nämner dessa politiska alternativ..
Istället får vita ständigt höra att invandring är en oundviklig verklighet, på något sätt önskvärd eller på annat sätt nödvändig.
Folkutbytet kan vändas, och så snart vita vet att återvändande är en realistisk möjlighet kommer denna vändning att ske.
Help us educate the Western public, lobby Western policymakers, and ultimately make the Great Repatriation a reality. Support White Papers:
Zelle: whitepapersinstitute@protonmail.com
Buy us a coffee: https://www.buymeacoffee.com/wppi
Linktree: https://linktr.ee/wppi
Snail Mail: White Papers Policy, PO Box 192, Hancock, MD 21750